PÅ SIDAN AV – Del 2 – Det osynliga fängelset

En bonusförälders berättelse om manipulation, motstånd och kampen för barnens sanning

Jag trodde att jag blev kär i en kvinna. Det blev jag också. Men jag blev samtidigt en ofrivillig statist i en berättelse som redan hade börjat långt innan jag kom in i bilden. En berättelse fylld av osynliga trådar, gamla sår, skuld, lojaliteter och ett ständigt pågående krig där ingen verkade veta vilka regler som gällde.

När vi träffades pratade hon ibland om barnens pappa. Ofta neutralt. Ibland varmt. Ibland om hur driftig han var. Ibland om hur han inte hade känslor, att allt alltid var på hans villkor – men varje mening avslutades (kanske för att minska den egna känslan av hur illa det var) med att han gör bra saker också. De pratade ofta i telefon om barnen, men samtalen gled ofta över till om honom. Han ville diskutera barnen, samarbetet, deras relation och om hur han tänker, utvecklats och lärt sig om kärlek och närhet. Han skickar bilder där han visar barnen. Jag reagerade inte särskilt mycket, förutom på en sak: hon fick en helt annan röst och en annan ton så fort de pratade. De hade ju barn tillsammans, och jag tänkte att det bara var så det var mellan dem.

Men något skavde.

Efter varje samtal verkade något förändras. Hennes blick blev annorlunda. Humöret svängde. Ibland blev hon irriterad, ibland blev hon sig själv, men oftast försvann hon bara bort någonstans inom sig själv. Ena dagen kunde hon försvara honom. Nästa dag beskrev hon hur hon blivit kontrollerad, nedvärderad eller manipulerad.

Jag förstod inte. Hur kunde samma människa vara både hjälte och förövare? Hur kunde någon som orsakat så mycket smärta fortfarande ha en så stark plats i hennes liv? Och varför kändes det som om han, trots att han aldrig var där, alltid var närvarande?

Själv stod jag bredvid. Jag såg barn som anpassade sig för att överleva. Jag såg en kvinna som kämpade mellan dåtid och nutid, mellan rädsla och frihet, mellan skuld och självrespekt. Jag såg hur ett sms kunde förstöra en hel dag och hur ett telefonsamtal kunde kasta hela familjen tillbaka in i ett kaos som egentligen borde ha varit över.

Mest av allt såg jag hur alla runt omkring mådde dåligt. Alla förutom han.

Det här är inte en berättelse om att vara huvudpersonen. Det här är en berättelse om att leva på sidan av. Om att älska någon som fortfarande försöker hitta ut ur ett osynligt fängelse. Om att se manipulationen när ingen annan ser den. Om maktlösheten i att stå bredvid och vilja rädda människor som först själva måste förstå att de behöver räddas.

SPRICKORNA I FASADEN: Det ”modiga” steget

Maj 2023
Det var månaden då luften äntligen gick att andas, åtminstone i korta stunder. Hon hade tagit det enorma steget att flytta ut från huset och in i en egen lägenhet. Efter två år och flera månader av intensiva sms, promenader och en längtan som blandades med en ständigt närvarande oro. En oro för vad som egentligen pågick. En oro som kom när vi pratade i början och jag fick veta att hon verkligen inte ville stanna i den destruktiva relationen, men efteråt berättade hon att hon ville försöka. Jag undrade: “försöka vadå? Ändra något som inte gått att ändra på i över 10 år?”

Men äntligen, nu äntligen, hade vi en egen plats. Jag kunde komma till henne. Jag kunde sova över.

Men hans skugga flyttade med. Den flyttade med henne. Hon hade inte tagit med sig särskilt mycket saker från huset; hon skulle hämta lite då och då. Innerst inne kanske hon ville börja om helt på nytt, men det sa hon inte då. Då visste hon inte.

Jag undrade hur mycket av honom som flyttat med henne och hur mycket av henne som han behöll hos sig? Både mentalt men också fysiskt.

Vi låg i hennes säng när hon berättade om dagen då hon till slut sa orden till honom. Orden om att hon ville separera. Hon tittade på mig och sa, nästan lite eftertänksamt:

– Vet du vad han svarade när jag sa att jag ville separera? Han sa att det var modigt av mig.

Jag minns hur det stramade till i min egen kropp. Jag kände en omedelbar, instinktiv kyla längs ryggraden. Hon berättade det som om det kanske var något positivt. En liten glimt av respekt från en man hon i åratal försökt göra nöjd. Men jag stod på sidan av. Jag bar inte på hennes lojalitetsband. I mina öron lät ordet ”modigt” inte som en komplimang. Det lät som ett iskallt hot: Hur vågar du?

Jag svalde min reaktion. Jag kunde inte pressa henne för hårt, för då hade hon backat in i försvarsställning. Jag tvingades nicka, lyssna och vänta. Idag vet vi att det inte var något vuxet erkännande av hennes styrka. Det var startskottet för det maktkrig som skulle följa.

Att tassa på tå i det nya

Jag började vara hos henne nästan varje dag, och det var då jag på allvar började lära känna hennes två döttrar. Och det var där jag insåg att deras pappa hade lämnat ett osynligt avtryck i allt de gjorde. Det var även då jag insåg att precis samma avtryck fanns i den jag blivit så otroligt kär i.

När barnen kom till lägenheten slogs jag omedelbart av hur de rörde sig och lät. De var så otroligt tysta. De lekte tyst, de pratade med dämpade röster, och de flyttade sig genom rummen med en sorts försiktighet som inte hör hemma i ett barns kropp. Det var som om de ständigt scannade av rummet för att se vilket humör de vuxna var på. De var glada över att vara där, men det var en glädje som hölls tillbaka av en stenhård inre broms: Var osynlig så är du trygg. Och det är bara när man har total uppmärksamhet man får finnas.

Samtidigt fanns det en annan, nästan febrig sida hos dem. De hade ett enormt, omättligt behov av uppmärksamhet. När de väl sökte kontakt sökte de ständigt våra ögon för att få godkänt för de mest triviala saker.

Min tjej – som jag kan börja kalla sambo – hade levt i kaoset så länge att hon pendlade. Ena dagen försvarade hon honom och mindes när han var rolig. Men nästa dag grät hon över hur kontrollerad och förminskad hon varit. Hennes känslor var helt splittrade, fångade i en berg-och-dalbana som han styrde med fjärrkontroll. Den som levt länge i en destruktiv relation bär ofta relationen med sig långt efter att den fysiskt har tagit slut.

Inte helt olikt tonåringen och den mindre tjejen när man tänker efter. Ena stunden oro och tystnad, inte våga styra eller bestämma något, och i nästa stund väldigt känslomässig, djup och önska väldig närhet och vilja vara liten. Men kort därefter bättre och större än alla andra.

Under själva separationen, för att få ihop det praktiska pusslet med barnen, hade det bestämts att min sambo varje morgon skulle cykla över till honom och ta hand om barnen eftersom han skulle iväg och arbeta. Hon skulle alltså vara i hans hus och hon skulle lämna dem till skola och förskola. Jag minns hur jag funderade kring detta. När hon kom dit hade han inte gjort frukost till flickorna, och de var inte klara på något sätt. Så hon klev in, bäddade, gjorde frukost och bad dem klä på sig – som vilken klassisk familj som helst.

Jag funderade mycket över varför de inte bara justerade tiderna. Det här upplägget gjorde henne extremt stressad. Men hon ursäktade situationen med att det var mysigt att få träffa barnen lite extra. Även om hon tvingades träffa dem inuti sitt gamla fängelse, tänkte jag. “Han tänkte såklart: vad bra, hon har inte lämnat helt, varken fysiskt eller psykiskt. Vilket innebär att det jag gjort inte skapat någon avsky mot mig eller lyckats så hon inte vågar, hon gör som jag säger utan att säga emot”.

Dimridåer och lunchinbjudningar

När jag väl hade flyttat in skruvade han upp tempot i sitt skådespel. Allt skulle utåt sett verka så otroligt problemfritt. Jag minns så väl en dag när hon tittade på mig och sa:

– Du kommer att gilla honom. Han är faktiskt rolig.

Han pratade i telefonen som om allt var helt okej. Vid hämtningar och lämningar sökte han ständigt samtalet med henne, men det var aldrig med fokus på barnen. Han stirrade bara på henne, sökte hennes uppmärksamhet, och han undrade ibland inför lämning eller hämtning om inte vi alla skulle stanna och äta lunch tillsammans. Det var ett genialt drag. Om vi tackade ja skulle han få sitta vid samma bord, fortsätta förvirra henne och sakta men säkert sudda ut de gränser hon behövde för att läka.

Men vi stannade aldrig på någon lunch. Jag såg igenom hans ”jättebra”-attityd. Jag tittade på henne och satte min första gräns:

– Jag har absolut inget intresse av att umgås mer än absolut nödvändigt med honom. Det räcker att vi ses de minuter det tar att hämta och lämna barnen. Jag har ingen anledning att ens fika med honom. Vill du?

Hon blev tyst, sen svarade hon nej. Det var nog första gången på mycket länge som någon visade henne att man faktiskt får säga nej till honom utan att världen går under.

Jag hade inget intresse överhuvudtaget av att ens småprata. “För min del duger det gott med: är allt som barnen behöver packat? Bra!”, tänkte jag. Men jag gjorde ingen stor sak av det eftersom hon pendlade så mycket i sina känslor. Men det blev ingen lunch eller fika.

Snart kunde han inte hålla sig – han ville se hur mycket han kunde styra henne. Men mer om det inom kort…